14 | maj | 2015 | Photo by Susan

Softade bilder

Jag tycker det blir så fin stämning i bilden om man softar ner den lite, man får fram en romantisk känsla, tycker jag. Hittade ett enkelt sätt att göra det på, och själv använder jag Photoshop Elements. Gillar du också lite softade bilder och vill prova, klicka då på länken nedan:
http://www.piah.se/blog/softa-photoshop-bilder-med-dromkansla/

Hembygdsparken

Det var en underbar morgon idag, solen sken från en klarblå himmel, lite småkyligt till en början, men solen värmde snart upp mina kalla fingrar. Det är fint i hembygdsparken, men idag var det ett himla liv på måsarna, dom skränade och skrek som galnningar 🙂

Inrutat

Ibland vet man inte varför man tar vissa bilder, men det var något med dessa bilder som jag gillade 🙂

Kyrkan

Jag gillar den här lilla kyrkan, den har underbara färger och vackra fönster.

Blommor

Visst är det fint med blommor, alla dessa härliga färger och ljuvliga dofter, helt underbart!

Photo by Susan 2015-05-14

…vad gör man då? Det var med blandade känslor som jag för några veckor sedan tog emot beskedet om att min terapeut skulle sluta. Sista samtalet vi hade blev väldigt känsloladdat, och det var med en enorm tomhet jag gick därifrån. En rädsla smög sig på, och när jag satte mig i bilen undrade jag vem jag nu skulle prata med? Vem ska nu lyssna på mig om mina rädslor och om min ångest? Vem ska nu råda och pusha mig i olika situationer?

Hur går man egentligen vidare? Under ett helt år har hon varje vecka funnits vid min sida. Hon har tagit emot mig när jag har fallit, hon har hållit mig i handen och följt med mig på mina inre resor. Hon har varit min trygghet och vi har tillsammans analyserat de olika sidorna som jag bär inom mig. Vi har rest tillbaka till min barndom, och på återresan har hon lyckats förmå mig att se flera olika samband mellan min barndom och mitt vuxenliv. Hos henne har jag vågat öppna mig, och jag har vågat anförtro henne mina innersta tankar och känslor.

Vem är jag nu, utan min terapeut? Jag känner mig onekligen både rädd och oerhört ensam, men i mitt inre finns hon fortfarande med mig. Trots allt är jag glad att jag fick det här året tillsammans med henne, och jag skänker henne all min tacksamhet. Tack för allt ❤

Jag måste nu våga tro att jag klarar mig själv. Jag tar nu mina första, lite skakiga steg på vägen som jag nu går ensam… ett steg i taget får det bli…