När terapeuten slutar…

…vad gör man då? Det var med blandade känslor som jag för några veckor sedan tog emot beskedet om att min terapeut skulle sluta. Sista samtalet vi hade blev väldigt känsloladdat, och det var med en enorm tomhet jag gick därifrån. En rädsla smög sig på, och när jag satte mig i bilen undrade jag vem jag nu skulle prata med? Vem ska nu lyssna på mig om mina rädslor och om min ångest? Vem ska nu råda och pusha mig i olika situationer?

Banderoll2

Hur går man egentligen vidare? Under ett helt år har hon varje vecka funnits vid min sida. Hon har tagit emot mig när jag har fallit, hon har hållit mig i handen och följt med mig på mina inre resor. Hon har varit min trygghet och vi har tillsammans analyserat de olika sidorna som jag bär inom mig. Vi har rest tillbaka till min barndom, och på återresan har hon lyckats förmå mig att se flera olika samband mellan min barndom och mitt vuxenliv. Hos henne har jag vågat öppna mig, och jag har vågat anförtro henne mina innersta tankar och känslor.

Banderoll4

Vem är jag nu, utan min terapeut? Jag känner mig onekligen både rädd och oerhört ensam, men i mitt inre finns hon fortfarande med mig. Trots allt är jag glad att jag fick det här året tillsammans med henne, och jag skänker henne all min tacksamhet. Tack för allt ❤

Jag måste nu våga tro att jag klarar mig själv. Jag tar nu mina första, lite skakiga steg på vägen som jag nu går ensam… ett steg i taget får det bli…

Banderoll5

Photo by Susan 2015-05-14

Annonser

11 thoughts on “När terapeuten slutar…

  1. Jag förstår din känsla. Det tar tid att öppna upp sig för någon och bygga den tillit och förtroende som krävs för att det ska bli en fruktbar relation. Jag upplevde samma sak när min terapeut skulle gå på föräldraledighet. Ensam med en undran om vad framtiden skulle bära med sig. Det gäller att lita på sig själv, ta små steg och inte skynda, stanna upp och reflektera som du så väl redan verkar vara medveten om. Tack för att du delar med dig och väldigt fint skrivit. ❤ Många kramar till dig från mig.

    Liked by 1 person

  2. Det var väldigt fint att läsa detta. Har haft dessa problem i många år och hittade till slut en som kunde hjälp mej. Har klarat mej hyfsat några år tack vare henne. Tro på dej själv och ta en sak i taget . KRAMAR

    Liked by 1 person

  3. Förstår dig också väldigt bra. Hade ett annat problem. Panisk rädsla för tandläkare. När jag äntligen hamnade hos en tandläkare som blev terapeut och samtidigt kunde avdramatisera allt som fick göras, mådde jag bättre och bättre.
    Hon slutade också sedan men hade fått mig så pass ner på fötterna att jag klarar mig bra när jag ska till tandläkare igen.
    Styrkekram!

    Liked by 1 person

  4. Tack snälla för era fina ord, det värmer ska ni veta, och samtidigt gör det att jag känner mig mindre ensam när jag hör era berättelser. Fotograferandet hjälper mig mycket, och till dagens runda letade jag efter vackra motiv till just detta inlägg. Kram till er alla ❤

    Gilla

  5. Så fint och så starkt av dig att dela med dig av dina känslor och tankar… och så väl du har valt bilderna till dina ord…
    I mitt liv har det också funnits en terapeut som betydde oerhört mycket för mig… så jag förstår dig verkligen…
    Stor kram! ❤

    Liked by 1 person

  6. Pingback: Att tappa fotfästet! | Susans LogBlogg

Skriv gärna en kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s